sorg vs. lycka
Det känns ibland som att det hände nyss. Fortfarande gråter jag ibland när jag tänker på dig. Saknaden och tomrummet kan ingen ersätta.
Du hade varit sjuk länge, fick vatten i kroppen och tappade orken. Troligtvis var det diabetes. Allt startade förra vintern när du blev mager. Sen gick det utför efter sommaren. Vi tog dig inte till någon veterinär, då du var så rädd för främande människor, rädd för att åka bil och över 15 år gammal, viktigast av allt, du hade inte ont. Varje morgon när man kom ner var man lika "beredd" på att du skulle ligga där på hallmattan, död. Men du klev upp och ville ha mat, aptiten, ditt kännetecken, förlorade du aldrig.
Det var den 7 oktober 2006 det hände. En lördag. Pappa väckte mig och sa att du var dålig. Länge hade jag väntat på denna dagen, med fruktan. Jag gick ner och där låg du i fåtöljen, mamma satt på knä och klappade dig. Du hade kramper och det ryckte i hela dig. Jag höll dig i framtassarna, det tog inte lång tid alls. Allting stannade, du blev stilla och ditt hjärta slutade slå. Min älskade lämnade mig för de sälla jaktmarkerna.
Vi begravde dig i sommarstugan, ditt favoritställe. Alla var där, jag, mamma, pappa, pelle, morfar och mormor.
Du fattas mig
a.k.a Busen
* 1991.04.28
† 2006.10.07
Men livet går ju vidare, med eller utan min älskade katt, så är det ju varelse man tror det eller inte. Nu var det ju bara det lilla problemet att hitta en ny katt. Ja, problem. Är man kräsen så är man, min katt ska vara långhårig, ha fin profil, inte ha rosa nos o vara en kille. Ålder, färg, pris, ras och födelseort spelar ingen roll!
Men så, redan på söndan, fann vi honom. Näranog i Graninge, bara 7 mil.
Så på torsdagen följade vecka kom vi hem med en liten skrutt. En svartsmoke o vit hane som jag snabbt döpte till Vargtazz, innan någon han opponera sig, hihi.
En märklig tid fortlöpte, du var inte Busen, du var annorlunda och "konstig" jag kunde inte riktigt ta dig till mig, det var fel. Det var ju min älskade stora kisse som skulle vara hos mig, men jag belv gång på gång påmind om att han inte fanns mer. Det var du, min lille vän som var hos mig nu.
Tiden går ju hela tiden, och nu älskar jag dig min lille vän. Aldrig på samma sätt som Busen, men så är ni ju två helt skilda individer också, din lille strumptjyv! ;D Alldrig har jag sett en katt fara som denna lilla krabat, helt vild ibland. Att klättra i julgranen var julens höjdpunkt! Nästan ända upp i toppen. Hänga i stryk kläderna när mamma stryker och springa iväg med "stockbollarna" som ligger i kläkorgen. Verkligen en härlig kille vi fått tag på, hihi.
Vargtazz
a.k.a. Skrutt
* 2006.06.25
Ibland gråter jag, ibland minns jag. Pelle har sagt, att jag inte får gråta, men att gråta för Busen får jag, för han och alla mina nära vänner vet hur mycket han betydde för mig.
varje dag
överallt
Vackert skrivet Daniela! Jag förstår mycket väl att du saknar Bizze, go var han allt! Man fäster sig nog mer för djur mer än vid människor, men det är väl såklart individuellt. Hur mycket man än vill att ett djur eller en person ska komma tillbaka så kommer det tyvärr aldrig att ske så det enda vi kan göra är att ta nya tag och ha djuret/människan i våra tankar natt som dag. Vargtazz kommer aldrig att kunna ersätta Bizze i den plats han har i ditt hjärta men han kommer med säkra kort att ta en annan plats i din röda pump! Och du, det är okej att gråta!!!
Vi hörs och ha det så bra!